German, 1851-1917 was a German realist painter of the circle of Wilhelm Leibl. Trubner was born in Heidelberg and had early training as a goldsmith. In 1867 he met classicist painter Anselm Feuerbach who encouraged him to study painting, and he began studies in Karlsruhe under Fedor Dietz. The next year saw him studying at the Kunstacademie in Munich, where he was to be greatly impressed by an international exhibition of paintings by Leibl and Gustave Courbet. Courbet visited Munich in 1869, not only exhibiting his work but demonstrating his alla prima method of working quickly from nature in public performances. This had an immediate impact on many of the city's young artists, who found Courbet's approach an invigorating alternative to the shopworn academic tradition. The early 1870s were a period of discovery for Tr??bner. He travelled to Italy, Holland and Belgium, and in Paris encountered the art of Manet, whose influence can be seen in the spontaneous yet restrained style of Trubner's portraits and landscapes. During this period he also made the acquaintance of Carl Schuch, Albert Lang and Hans Thoma, German painters who, like Trubner, greatly admired the unsentimental realism of Wilhelm Leibl. This group of artists came to be known as the "Leibl circle". He published writings on art theory in 1892 and 1898, which express above all the idea that "beauty must lie in the painting itself, not in the subject". By urging the viewer to discover beauty in a painting's formal values, its colors, proportions, and surface, Trubner advanced a philosophy of "art for art's sake".   Related Paintings of Wilhelm Trubner :. | Landscape with Flagpole | Gorgonenhaupt | Castle Grounds in Lichtenberg in Odenwald | Einfahrtsweg zum Stift Neuburg | Teerosen und Flieder im Glas |
Related Artists:
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Fitz Henry Lane
(December 19, 1804 - August 14, 1865) was an American painter and printmaker of a style that would later be called Luminism, for its use of pervasive light. Fitz Henry Lane was born on December 19, 1804, in Gloucester, Massachusetts. Lane was christened Nathaniel Rogers Lane on March 17, 1805, and would remain known as such until he was 27. It was not until March 13, 1832 that the state of Massachusetts would officially grant Lanees own formal request (made in a letter dated December 26, 1831) to change his name from Nathaniel Rogers to Fitz Henry Lane. As with practically all aspects of Lanees life, the subject of his name is one surrounded by much confusioneit was not until 2005 that historians discovered that they had been wrongly referring to the artist as Fitz Hugh, as opposed to his chosen Fitz Henry, and the reasons behind Lanees decision to change his name, and for choosing the name he did, are still very unclear.
Francois Joseph Heim
(16 December 1787 - 29 September 1865) was a French painter. He was born at Belfort. He early distinguished himself at the École Centrale of Strassburg, and in 1803 entered the studio of Vincent at Paris. In 1807 he obtained the first prize, and in 1812 his picture of "The Return of Jacob" (Musee de Bordeaux) won for him a gold medal of the first class, which he again obtained in 1817, when he exhibited, together with other works, a St John--bought by Vivant Denon. In 1819 the "Resurrection of Lazarus" (Cathedral Autun), the "Martyrdom of St Cyr" (St Gervais), and two scenes from the life of Vespasian (ordered by the king) attracted attention. In 1823 the "Re-erection of the Royal Tombs at St Denis," the "Martyrdom of St Laurence" (Nôtre Dame) and several full-length portraits increased the painter's popularity; and in 1824, when he exhibited his great canvas, the "Massacre of the Jews" (Louvre), Heim was rewarded with the Legion of Honour. In 1827 appeared the "King giving away Prizes at the Salon of 1824" (Louvre--engraved by Jazet) the picture by which Heim is best known and "Saint Hyacinthe." Heim was now commissioned to decorate the Gallery Charles X (Louvre). Though ridiculed by the romantists, Heim succeeded Regnault at the Institute in 1834, shortly after which he commenced a series of drawings of the celebrities of his day, which are of much interest. His decorations of the Conference room of the Chamber of Deputies were completed in 1844; and in 1847 his works at the Salon "Champ de Mai" and "Reading a Play at the Theâtre Français" were the signal for violent criticisms. Yet something like a turn of opinion in his favour took place at the exhibition of 1851; his powers as draughtsman and the occasional merits of his composition were recognized, and toleration extended even to his colour. Heim was awarded the great gold medal, and in 1855--having sent to the Salon no less than sixteen portraits, amongst which may be cited those of Cuvier, Geoffroy de St Hilaire, and Madame Hersent he was made officer of the legion of honour. In 1859 he again exhibited a curious collection of portraits, sixty-four members of the Institute arranged in groups of four. Besides the paintings already mentioned, there is to be seen in Nôtre Dame de Lorette (Paris) a work executed on the spot; and the museum of Strassburg contains an excellent example of his easel pictures, the subject of which is a Shepherd Drinking from a Spring. cjr